At ten in the morning I was laughing at something, at the airport terminal. At nine in the evening I was sitting crying to you over the phone.

ungefär den känslomässiga karusell som pågår just nu
 

But I'd rather be working for a paycheck, than waiting to win the lottery

 
Senast jag tog mig tid att skriva var det nittionio dagar kvar. Nu är vi nere på tjugonio. 
 
Om mindre än en månad sitter jag ensam på ett flyg ner till England. Fyra månader på egna ben utanför min comfortzone. Och det känns så himla bra, och så hemskt fel. Mitt liv just nu snurrar på alldeles för fort och jag tappar bort mig själv i ett försökatt hinna ta vara på det sista av sommaren samtidigt som jag jobbar mina sista veckor. 
 
Jag är så fantastiskt tacksam över att jag har möjligheten att få göra denna resa. Att säga att jag får chansen att fly vardagen kanske är fel uttryck, men jag får åtminstone möjligheten att prova en helt ny typ av vardag. Efter snart tjugo år i samma hus, på samma gator med mer eller mindre samma ansikten suktar jag efter något nytt. Missförstå mig rätt, jag uppskattar det jag har här hemma mer än allt, men det räcker inte hela vägen. Jag måste få kombinera det jag har med någonting nytt, för att sedan få komma hem och uppskatta allt det fina jag har här med nya ögon. 
 
Skulle nog inte vilja påstå att resfebern är här än, men det börjar närma sig.
 
 
 
 
 Allt som allt har jag haft en magisk sommar
 
 
 
 
 
 
 
 
 



RSS 2.0