Idag är en sån där dag där allt är grått. Min stegräknare på telefonen säger att jag gått 155 steg vilket är en överdrift, kanske har den räknat med alla gånger jag vridit och vänt mig i min säng. Men grå dagar är okej, nästan lite fina i sin enkelhet. Tid för reflektion, tid för att tänka, tid för mig. Det är intensivt att bo med varandra, även om man stänger dörren om sig är alla alltid där i sin närvaro. Grannen som duschar, skratt och trams ifrån köket. 

 

En av de jobbigare sakerna jag kunde komma på när jag tänkte på det här med att flytta hemifrån var att bli sjuk. Ingen mamma man kan skicka till affären, be laga mat eller bara kolla så att allt var bra. Sanningen i det hela är att ja, jag har flyttat hemifrån, men nej jag är inte ensam. För visst är det sant att jag inte har några föräldrar som kan serva mig, men jag har tiotals vänner runt om mig alla timmar av dygnet. Som hör av sig och frågar om allt är bra, som knackar på och frågar om allt är bra och som inte tvivlar en sekund för att hjälpa till.

 

Det väger upp. Jag föredrar att aldrig vara ensam än att behöva hjälp, än inte ha någon att fråga. Jag kan skaka på huvudet, skratta uppgivet och sarkastiskt klaga på personerna jag träffat här, men sanningen är att de är några av de mest omtänksamma, fina människor jag träffat. Det är så krångligt det här med avslut. Man vet att dom kommer, att det inte finns någon väg runt det. Ändå står man lika handfallen varje gång.

 

I slutet på augusti grät jag över ett hejdå till min vardag, till nära och kära. Om två veckor säger jag hejdå till en annan vardag, till nära och kära. Skillnaden är att denna gång kan man inte säga att tiden kommer att gå fort, att vi snart ses igen. Jag hoppas innerligt att det inte är sista gången jag träffar dessa människor, men tiden vi haft här, vardagen ihop kommer vi aldrig få uppleva igen. 

 

Man brukar säga att man åker iväg såhär för att hitta sig själv, det är inte sant. Jag kommer hem mer vilse än jag någonsin varit, men jag kommer hem med huvudet högt. Mitt liv de senaste månaderna har känts som att leva i en klyscha, det har varit för bra för att vara sant. Det har varit så fint, så roligt och så fantastiskt. 

 

Det är nu man ska ta vara på den sista tiden sägs det, men det är svårt. Mentalt börjar man redan säga hejdå. Hejdå till gatorna man går på, till de okända ansiktena man möter, till alla de små detaljer som varit med och format den här tiden. Jag har aldrig varit bra på att säga hejdå, men snart måste jag vända ryggen till och gå ifrån allt jag vill ska stanna.

 

Men än är det inte över och snart ska jag snöra på mig skorna för att ta en promenad runt Lewes med människor som får mig att må bra och tänka på annat. Om två veckor väntar ett hejdå som jag inte är redo säga.