I'm like "Hey, what's up? Hello!"

Det är svårt, det mesta är ganska svårt faktiskt. Idag är det nästan en hel månad sedan vi stod gråtandes på perrongen i Lewes. Ett tafatt försök att säga hejdå. Jag har sagt hejdå till olika saker i mitt liv vid otaliga tillfällen, men det här var av en annan karaktär. 
 
När jag vinkade till mina vänner med tårarna rinnande ner för kinderna medan tåget sakta rullade igång sa jag inte bara hejdå till personerna på andra sidan fönstret, jag sa hejdå till ett helt liv. Att lämna livet hemma bakom sig och sätta sig på ett plan till England var bland det läskigaste jag gjort. Att sitta på planet hem var om möjligt nästan ännu värre, för det som väntade hemma var inte spännande och nytt. Jag kan inte längre vakna och vara hög på adrenalin över att bara vara på plats. Tryggheten hemma var fantastisk skön, speciellt eftersom jag kom hem oerhört sjuk, men det var nog det också. Missförstå mig rätt, vänner och familj hemma är ovärdeliga, men den omställningen jag gjort i och med att jag kommit hem är gigantiskt. 
 
Ett låtsasliv brukar jag säga att jag haft. Ett liv som är lite för bra för att vara på riktigt, där huvudpersonen är jag och precis allt jag gör, gör jag bara för att jag vill och tycker det är roligt. Till och med under lektionstid hade jag roligt. Mina största problem var att matbutiken låg på andra sidan samhället eller att det inte var fysiskt möjligt att gå ut på fredagen och åka till London samma helg. Ett låtsasliv som jag är så jävla tacksam över att få ha levt. Få gånger i mitt liv har jag så ofta stannat upp och tänkt att jag inte velat ändra på en enda liten detalj. Personerna jag mött har varit så otroligt varma och godhjärtade människor och det är skitjobbigt att veta att de befinner sig utspridda över hela jordklotet. 
 
I och med att jag sa hejdå till Lewes sa jag också hej till Örsundsbro. Vad som är läskigt med att komma hem är att man ramlar in i gamla vanor på en millisekund. Det är som att man tryckt på paus i fyra månader och när man kommer hem är det bara att trycka play igen. Mitt rum ser likadant ut, jag äter samma frukost och går samma promenadsträckor med min hund som jag gjorde för en termin sen. Självklart är detta helt logiskt och precis vad man förväntar sig, men jag vill ju mer.
 
Den rastlöshet som bara växer inom mig är stor, jag vill ju så mycket mer. Men vad vill jag egentligen? Jag tror jag vill precis allt och ingenting på samma gång. Jobba, plugga, flytta. Egentid är fint och jag behöver det för att ladda om, men jag har för mycket tid just nu. Tid för att grubbla, fundera och sörja. Jag har vunnit så mycket fint av min tid i England, men jag har också förlorat mycket. Inte hälften så mycket som jag vunnit, men tillräckligt för att sörja. Vänner, lärare, omgivningar och en livsstil. Jag tror att det är lätt att glömma att det är en del av hela och att det också därför det är svårt att sätta sig in i hur det är att komma hem.
 
Det finns ett citat som säger något i stil med att när man säger hejdå till någon är det aldrig exakt samma person som kommer tillbaka. Det finns en poäng i det. Man är inte en ny människa, men man har mött och upplevt saker som man inte har delat med någon här hemma. Anekdoter, skämt och specifika känslor som är omöjliga att förklara och dela med sig av. Världen hemma och mitt låtsasliv krockar.
 
"Hejdå" är ett kort ord med två stavelser, men jag valde den långa vägen. Lewes har lämnat ett hål i mig och det är ingen idé att låtsas som något annat. Mitt låtsasliv är det finaste jag upplevt i livet och att gå vidare är inte lätt, men jag antar att det finns någonting annat planerat för mig. Vad det är ska jag ska jag fundera lite mer på, men jag vill innerligt tro på att de tröstande orden Håkan sjunger är sanna.
 
"För jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än."
Hejdå
 
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:



RSS 2.0