it's been a year

För ett år sen landade jag på Gatwicks flygplats, ensam lite bortkommen och med nerverna utanpå. Det enda jag visste att cirka timmen bort väntade lilla Lewes som snart därpå blev mitt hem för terminen. Ett äventyr som jag så länge drömt om, men som jag aldrig riktigt trodde skulle bli av. Lite visste jag där och då, med min stora resväska i handen, att det som känts som oerhört skrämmande och bortom min kontroll skulle komma att bli en period som jag värderar som den absolut finaste tiden i mitt liv. 
 
Det är lätt att säga att jag romantiserar upplevelsen såhär i efterhand, att den nostaliska känslan får mig att se bortom det som var jobbigt där och då. Jag önskar verkligen att det var sant. 
 
Sanningen är den att de fyra månader jag spenderade i England blev så oändligt mycket bättre än jag någonsin vågat föreställa mig och det är fysiskt omöjligt att tänka tillbaka på tiden jag spenderade där utan att få en stor klump i halsen.
 
Jag älskade att bo i Lewes. Jag älskade att skolan jag studerade på och allt som hörde därtill. Jag älskade att konstant vara omkring de personer som blev mina vänner. Jag älskade att spendera varje fredagkväll på samma klubb i Brighton. Jag älskade mitt minimala rum och duschen med opålitligt varmvatten. Jag älskade livet som jag så lyckosamt fick leva. 
 
Och det finns något bisarrt med att leva utan att vilja ändra på en ynka detalj. Där allt det fina är så oändligt mycket större än det svåra och jag känner en sån enorm tacksamhet över att ha fått leva och känna så, men också en sorg. En stor sorg. Det som jag hade där och då kommer aldrig tillbaka igen. Jag kommer inte få vingla hem klockan sju på morgonen arm i arm med alla dessa fina människor, jag kommer aldrig få ta hissen upp till mitt klassrum även om det bara låg på andra våningen eller beställa "the usual" varje dag till frukost i cafeterian. Jag kommer aldrig få somna i min stenhårda säng igen eller få frysa ihäl samtidigt som vi försöker dricka gin och tonic vid grillplatsen. Hur mycket jag än skulle vilja kommer det aldrig hända igen. Det är ett avslutat kapitel och varje nerv i mig vill så jäkla gärna spola tillbaka tiden och få göra det om och om igen även om jag vet att det inte fungerar så.
 
Egentligen är det väl också det som skapar blir en inre konflikt, jag är egentligen färdig med det jag från början var ute efter. Jag gjorde det! Helt själv åkte jag iväg utan en susning om vad som väntade och fullföljde det som planerats med bravur, men det är inte äventyret i sig jag saknar. Jag vill inte packa min väska och dra iväg på ännu ett äventyr, jag är klar med det. Däremot skulle jag, utan att blinka, ge min högra hand för att få vakna i Lewes igen, att få återuppleva dessa fyra månader som på så många sätt alltid kommer vara en del av mig. Spola tillbaka och trycka på repeat. Det är så oförklarligt jobbigt att hantera ett hejdå till något som kännts som den absoluta toppen, som att det inte aldrig kommer blir bättre än sådär någonsin. Att det där var min tid. Min tid som tog slut snabbare än jag kunnat föreställa mig.
 
Därför sitter jag här 12 månader senare och svamlar om den sorg som jag känner över att det är slut, för det är verkligen slut nu. Men den är värd det. Allt var värt det. Ibland är det tungt, när de där riktigt dåliga klubblåtarna dras igång eller när vaniljdoften från den där halvtaskiga Victorias Secret parfymen tar mig hela vägen tillbaka. Då vrider det sig i magen av saknad, men det är okej för det måste vara okej och för att det är en bra saknad. Det är fantastiskt i sig att jag ens får känna en sån saknad.
 
På någotvis är det här är ytterligare ett sätt att säga det hejdå som vi med darrande underläppar försökte säga på Lewes tågstation i december. Det hejdå som jag aldrig riktigt vill släppa taget om.
 
Lewes. All the love. Always.
 
 
 
 



RSS 2.0