I need dollar bills to feel something still

Idag är det 155 dagar tills terminen börjar. 155 dagar tills jag för första gånger på 
helt egna ben ska ta mig an den största utmaning jag hitills utsatt mig för.
 
Att plugga något helt nytt, i en helt ny omgivning med helt nya ansikten kommer nog
vara det absolut mest omtumlande jag kommer vara med om. Det känns lite som om 
det finns aboslut ingenting som kan mentalt förberda mig för den resa jag kommer göra.
Allt jag vill är att var tre år och klänga mig runt mammas ben och skrika att jag inte vill,
samtidigt som jag aldrig tidigare känt en sådan stark säkerhet på att jag behöver detta.
Det är minst sagt en inre konflikt och en känslomässig bergochdalbana så jag vill inte ens
tänka på hur det faktiskt kommer kännas när jag är på plats.
 
Alla dessa känslor åsido, idag har CSN-ansökningat skickats in, alla papper dubbelkollats 
och det enda som egentligen saknas är en flygbiljett innan det är klart. Superexalterad och
hundratio procent livrädd, men vad fan jag är ju påväg!
  

Nämen tjenare

Hörni, jag har skaffat en blogg(?!) Känns jäkligt oklart, men tanken är väl att jag tänker
uppdatera om vad som händer i mitt liv. Vilket låter väldigt ointressant indeed, men nu är det
såhär att i höst flyttar jag till England så hade en väldigt ambitiös idé om att det var här denna
resa skulle dokumenteras. 
 
Med min självdisciplin vet vi alla hur detta kommer sluta, men vi kan ju
låtsas som att det är en strålande idé okej?
 
Puss på er!
 
Lovar att jag kan vara seriös, ok?
 
 
Follow my blog with Bloglovin



RSS 2.0