it's been a year

För ett år sen landade jag på Gatwicks flygplats, ensam lite bortkommen och med nerverna utanpå. Det enda jag visste att cirka timmen bort väntade lilla Lewes som snart därpå blev mitt hem för terminen. Ett äventyr som jag så länge drömt om, men som jag aldrig riktigt trodde skulle bli av. Lite visste jag där och då, med min stora resväska i handen, att det som känts som oerhört skrämmande och bortom min kontroll skulle komma att bli en period som jag värderar som den absolut finaste tiden i mitt liv. 
 
Det är lätt att säga att jag romantiserar upplevelsen såhär i efterhand, att den nostaliska känslan får mig att se bortom det som var jobbigt där och då. Jag önskar verkligen att det var sant. 
 
Sanningen är den att de fyra månader jag spenderade i England blev så oändligt mycket bättre än jag någonsin vågat föreställa mig och det är fysiskt omöjligt att tänka tillbaka på tiden jag spenderade där utan att få en stor klump i halsen.
 
Jag älskade att bo i Lewes. Jag älskade att skolan jag studerade på och allt som hörde därtill. Jag älskade att konstant vara omkring de personer som blev mina vänner. Jag älskade att spendera varje fredagkväll på samma klubb i Brighton. Jag älskade mitt minimala rum och duschen med opålitligt varmvatten. Jag älskade livet som jag så lyckosamt fick leva. 
 
Och det finns något bisarrt med att leva utan att vilja ändra på en ynka detalj. Där allt det fina är så oändligt mycket större än det svåra och jag känner en sån enorm tacksamhet över att ha fått leva och känna så, men också en sorg. En stor sorg. Det som jag hade där och då kommer aldrig tillbaka igen. Jag kommer inte få vingla hem klockan sju på morgonen arm i arm med alla dessa fina människor, jag kommer aldrig få ta hissen upp till mitt klassrum även om det bara låg på andra våningen eller beställa "the usual" varje dag till frukost i cafeterian. Jag kommer aldrig få somna i min stenhårda säng igen eller få frysa ihäl samtidigt som vi försöker dricka gin och tonic vid grillplatsen. Hur mycket jag än skulle vilja kommer det aldrig hända igen. Det är ett avslutat kapitel och varje nerv i mig vill så jäkla gärna spola tillbaka tiden och få göra det om och om igen även om jag vet att det inte fungerar så.
 
Egentligen är det väl också det som skapar blir en inre konflikt, jag är egentligen färdig med det jag från början var ute efter. Jag gjorde det! Helt själv åkte jag iväg utan en susning om vad som väntade och fullföljde det som planerats med bravur, men det är inte äventyret i sig jag saknar. Jag vill inte packa min väska och dra iväg på ännu ett äventyr, jag är klar med det. Däremot skulle jag, utan att blinka, ge min högra hand för att få vakna i Lewes igen, att få återuppleva dessa fyra månader som på så många sätt alltid kommer vara en del av mig. Spola tillbaka och trycka på repeat. Det är så oförklarligt jobbigt att hantera ett hejdå till något som kännts som den absoluta toppen, som att det inte aldrig kommer blir bättre än sådär någonsin. Att det där var min tid. Min tid som tog slut snabbare än jag kunnat föreställa mig.
 
Därför sitter jag här 12 månader senare och svamlar om den sorg som jag känner över att det är slut, för det är verkligen slut nu. Men den är värd det. Allt var värt det. Ibland är det tungt, när de där riktigt dåliga klubblåtarna dras igång eller när vaniljdoften från den där halvtaskiga Victorias Secret parfymen tar mig hela vägen tillbaka. Då vrider det sig i magen av saknad, men det är okej för det måste vara okej och för att det är en bra saknad. Det är fantastiskt i sig att jag ens får känna en sån saknad.
 
På någotvis är det här är ytterligare ett sätt att säga det hejdå som vi med darrande underläppar försökte säga på Lewes tågstation i december. Det hejdå som jag aldrig riktigt vill släppa taget om.
 
Lewes. All the love. Always.
 
 
 
 

I'm like "Hey, what's up? Hello!"

Det är svårt, det mesta är ganska svårt faktiskt. Idag är det nästan en hel månad sedan vi stod gråtandes på perrongen i Lewes. Ett tafatt försök att säga hejdå. Jag har sagt hejdå till olika saker i mitt liv vid otaliga tillfällen, men det här var av en annan karaktär. 
 
När jag vinkade till mina vänner med tårarna rinnande ner för kinderna medan tåget sakta rullade igång sa jag inte bara hejdå till personerna på andra sidan fönstret, jag sa hejdå till ett helt liv. Att lämna livet hemma bakom sig och sätta sig på ett plan till England var bland det läskigaste jag gjort. Att sitta på planet hem var om möjligt nästan ännu värre, för det som väntade hemma var inte spännande och nytt. Jag kan inte längre vakna och vara hög på adrenalin över att bara vara på plats. Tryggheten hemma var fantastisk skön, speciellt eftersom jag kom hem oerhört sjuk, men det var nog det också. Missförstå mig rätt, vänner och familj hemma är ovärdeliga, men den omställningen jag gjort i och med att jag kommit hem är gigantiskt. 
 
Ett låtsasliv brukar jag säga att jag haft. Ett liv som är lite för bra för att vara på riktigt, där huvudpersonen är jag och precis allt jag gör, gör jag bara för att jag vill och tycker det är roligt. Till och med under lektionstid hade jag roligt. Mina största problem var att matbutiken låg på andra sidan samhället eller att det inte var fysiskt möjligt att gå ut på fredagen och åka till London samma helg. Ett låtsasliv som jag är så jävla tacksam över att få ha levt. Få gånger i mitt liv har jag så ofta stannat upp och tänkt att jag inte velat ändra på en enda liten detalj. Personerna jag mött har varit så otroligt varma och godhjärtade människor och det är skitjobbigt att veta att de befinner sig utspridda över hela jordklotet. 
 
I och med att jag sa hejdå till Lewes sa jag också hej till Örsundsbro. Vad som är läskigt med att komma hem är att man ramlar in i gamla vanor på en millisekund. Det är som att man tryckt på paus i fyra månader och när man kommer hem är det bara att trycka play igen. Mitt rum ser likadant ut, jag äter samma frukost och går samma promenadsträckor med min hund som jag gjorde för en termin sen. Självklart är detta helt logiskt och precis vad man förväntar sig, men jag vill ju mer.
 
Den rastlöshet som bara växer inom mig är stor, jag vill ju så mycket mer. Men vad vill jag egentligen? Jag tror jag vill precis allt och ingenting på samma gång. Jobba, plugga, flytta. Egentid är fint och jag behöver det för att ladda om, men jag har för mycket tid just nu. Tid för att grubbla, fundera och sörja. Jag har vunnit så mycket fint av min tid i England, men jag har också förlorat mycket. Inte hälften så mycket som jag vunnit, men tillräckligt för att sörja. Vänner, lärare, omgivningar och en livsstil. Jag tror att det är lätt att glömma att det är en del av hela och att det också därför det är svårt att sätta sig in i hur det är att komma hem.
 
Det finns ett citat som säger något i stil med att när man säger hejdå till någon är det aldrig exakt samma person som kommer tillbaka. Det finns en poäng i det. Man är inte en ny människa, men man har mött och upplevt saker som man inte har delat med någon här hemma. Anekdoter, skämt och specifika känslor som är omöjliga att förklara och dela med sig av. Världen hemma och mitt låtsasliv krockar.
 
"Hejdå" är ett kort ord med två stavelser, men jag valde den långa vägen. Lewes har lämnat ett hål i mig och det är ingen idé att låtsas som något annat. Mitt låtsasliv är det finaste jag upplevt i livet och att gå vidare är inte lätt, men jag antar att det finns någonting annat planerat för mig. Vad det är ska jag ska jag fundera lite mer på, men jag vill innerligt tro på att de tröstande orden Håkan sjunger är sanna.
 
"För jag tror, när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än."
Hejdå
 
 
 

jag låter saker rinna ut så att jag slipper ta farväl

Ja ni, nu jäklar är det nära! Är egentligen inte mycket mer att säga än så, snart börjar packningen och allt är förberedelser inför avfärd. Har aldrig varit så känslomässigt splittrad någonsin. Igår kväll var vi ute en sista gång, trots förkylning så hade vi en riktigt härlig natt och vi avslutade verkligen på bästa sätt! 

Det kan mycket väl vara så att detta blir mitt sista inlägg innan jag är tillbaka på svensk mark, men det får framtiden utvisa! 

Avrundar med två vimmelbilder från igår!



RSS 2.0